agrohnaut

Vi interweb

Friday 31 July 2009, 15:57 / 己丑年荷月十日15:57（牛年大暑）

Alla människor har någon gång tänkt tanken: varför är jag ”jag” och inte någon annan? Vem är ”jag” som är instängd i denna biologiska hydda av kött, ben och blod? Är ”jag” oberoende av denna behållare, det vill säga: kan ”jag” leva vidare utanför containern eller är ”jag” ett med den, kommer ”jag” att dö med den? Självreflektion är en skakande upplevelse första gången man erfar den – själv var jag väl några få år, på drift i snön utanför lägenheten, runt runt i ett skidspår; kanske var det just den upprepade banan som hjälpte mig att snurra in i självreflektionens oändliga loop?

De flesta människor har inget givet svar på frågan, utan ger vanligtvis upp inför dess svårighet. Enter religion: vi har en ”själ”, eller en ”ande”, och vi inbillar oss själva att ”vi” kan leva vidare efter det att vår kropp förtvinar och dör, oftast förutsatt att vi handlar gott under vår biologiska livstid – annars väntar Hades, Helvetet eller så går vi helt enkelt miste om att bli reinkarnerade som människor i nästa livet; kanske blir vi grodor eller larver i värsta fall.

Men där religionen hittar på ”sanningar” i syfte att inge hopp (och kontrollera individer) stannar inte vetenskapen; här finns ett problem att lösa, och om vi inte omedelbart förstår medvetandets funktion är det vår uppgift att steg för steg närma oss lösningen utan att för den skull fastna i religiösa aposterioriföreställningar av naiv natur.

Inom vetenskapen är vi redan förtrogna med komplicerade processer som leder till att en given mängd materia under vissa betingelser är så beskaffad att helheten är större än delarna, att materian själv så att säga ”genererar” en överstruktur. Livet så som utvecklat enligt evolutionen är ett exempel: enkla byggstenar på molekylnivå kan skapa kemiska kedjor med den häftiga egenskapen att kunna mångfaldiga sig själva. Resten handlar bara om tid, tid för allt större strukturer att växa fram under slumpens nyckfulla infall. Jag förstod grundprinciperna redan som barn, så jag tror egentligen inte att det bereder några problem för gemene man att göra sig en mental föreställning av livets utveckling – att det är svårt för kristna och en del andra religiösa beror väl på att de helt enkelt inte kan eller vill släppa sin mer naiva bild av en extern skapare.  (min kursiverig)

En definition på liv skulle kunna vara en kontinuerligt utbytbar materiaström som vidmakthåller en strukturellt bestämd form. Våra celler i kroppen byts hela tiden ut, och vi tillför ny materia genom att äta. I princip behåller vi vår form intakt under vår livstid, även om stora förändringar sker under själva uppväxtfasen. Men denna definition kan inte vara nog, för då skulle en fontän, en älv eller liknande fenomen kunna klassificeras som liv – vattendrag är visserligen livfulla, men de lever inte i vår strikt biologiska mening. Ett ytterligare kriterium om att en individ måste ha en inherent förmåga att fortplanta sig i en nära nog exakt (och självständig) kopia räcker dock för att fullständigt definiera livet som princip: ämnesomsättning, strukturell form och självkopiering.

För mig bereder det inga större mentala problem att skissartat förstå livets utveckling och förutsättningar, exempelvis hur kontamination med ett ljuskänsligt ämne av ett visst material i en given struktur kan ge upphov till ett embryo av ett öga, som sedan utvecklas till en alltmer kraftfull apparat i apparaten. Genom studier kan man tillgodogöra sig den biologiska kroppens funktion på detaljnivå, vare sig det handlar om växters fotosyntes eller människors mitkondriella fabriker med citronsyracykel och hela enchiladan – det är komplicerat, men bereder vanligtvis inga större problem att förstå för normalbegåvade personer.

Men medvetandet är en helt annan femma, som gäckar även de mest framstående av tänkare. Vi ”vet” visserligen att medvetande är en överstruktur av en materiell struktur, att ”anden” eller ”själen” inte existerar fritt utan är en funktion av materians struktur: ”själen” sitter inte i hjärnan, utan är en manifestation av hjärnans materiella form och flöde.

De flesta organismer är primitiva automater som i princip bara slaviskt följer ett på förhand givet program, programmerat under årmiljoner av utveckling, steg för steg. En grodas syn medger inga större nyanser, utan är en enkel rörelsedetektor: grodan slänger ut tungan reflexmässigt när något föremål, vilket som helst, kommer i dess detektors väg. Grodan kan inte planera, saknar självmedvetenhet och kan inte reflektera över framtid, nutid och dåtid.

För mer utvecklade organismer tillkommer allt mer avancerade funktioner, som exempelvis förmåga att minnas och lära av erfarenheter. Men steget till ett medvetande av människans kaliber är stort. Precis som det är en felaktig föreställning att föreställa sig evolutionär utveckling som helt steglös är det också felaktigt att föreställa sig medvetandets utveckling sålunda. Det finns inte en steglös och kontinuerlig utveckling, utan stora glapp förekommer emellanåt.

Den förhandenvarande synen på medvetande är att det är en manifestation av en materiell struktur som uppstår av sig själv vid en given grad av komplexitet. Vi vet inte, och kan inte veta, hur denna komplexitet ser ut i detalj, men vi känner den som princip – det är samma princip som styr livets uppkomst; livet uppstår av sig själv vid tillräcklig grad av komplexitet och vid givna förutsättningar i övrigt (exempelvis tillgång till rikliga mängder lämplig materia för att ämnesomsättning och därmed självkopiering ska kunna ske).

Den mänskliga hjärnan är en utveckling i många steg, varvid inte alla har skett helt mjukt. Vid en lyckosam mutation alternativt kombination av gynnsamma anlag uppnåddes slutligen den komplexitet som krävs för ”självantändning” av medvetandet, allra först hos våra föregångare i släktet Homo. ”Självantändning” känner vi i enkel form i exempelvis kärnprocesser och i komplicerad form i livets uppkomst, men ”självantändning” av medvetandet är så oerhört mycket mer komplicerad, vilket också är anledningen till att vi inte förmår tänka ut lösningen utan ger upp och hänfaller till gudslösningar av olika slag, speciellt som vi inom oss har en ”röst” som befaller oss.

Men om nu medvetande är en funktion av materia och komplexitet, kan man då inte tänka sig inorganiskt medvetande i form av exempelvis ett elektroniskt nätverk? Jo, det kan man, det gör man och det har man gjort – filmen Matrix är en direkt tillämpning av dessa tankar på den artificiella intelligensens område, och det finns även liknande funderingar på reella tillämpningar i vår vardag.

Superstrukturer där helheten är mer än delarna känner vi redan i form av myrsamhällen – myrorna är inte ihopkopplade, men kommunicerar via doftämnen i ett helautomatiserat system. Det finns ingen enskild myra som bestämmer vad som ska ske var och när, utan myrstacken utgör en egen organism. På samma sätt kan man i vissa sammanhang skönja att stora grupper av människor eller djur utgör en organism i sig, exempelvis fiskstim och fågelflockar som rör sig simultant i avancerade mönster utan att någon enskild organism styr. Vissa aspekter av människosamhällen skulle kunna klassificeras som en organism (exempelvis trafik och aktiehandel), och på samma sätt kan hela jorden och dess ekosystem och kretsloppssystem betraktas som en enda organism (Gaia) – det beror på hur abstrakt man vill vara. (min kursiverig)

Därför är det heller ingen svindlande tanke att föreställa sig att ett tillräckligt komplext datornätverk skulle kunna ses som en organism med ett visst mått av medvetande. Faktum är att man redan kan se nätet som en organism, om man tar med i beräkningen alla de människor som samtidigt interagerar – ett slags värd–parasitförhållande där ett visst skeende i en världsdel kan skapa vågor på andra sidan jordklotet (enkla exempel är medvetna störningar och de effekter de får).

Men om vi talar om ett rent medvetande av maskinellt slag blir det svårare att sia om, dels för att vi inte känner villkoren för ”självantändning”. Att världens samlade nätverk en dag blir så komplexa och sammanvävda att de får samma slags struktur som exempelvis hjärnan står redan utom allt tvivel; alla sladdar och kablar mellan olika datorer motsvarar då med råge de axoner och dendriter som breder ut sig i hjärnan, och de signaler som skickas styrs av likartat enkla regler som i hjärnan. Därtill skickas signalerna betydligt snabbare än i hjärnan.

Det vi inte kan göra är att medvetet bygga en medveten maskin av det slag som vi här föreställer oss, eftersom vi än så länge bara har primitiva kunskaper om neurala nätverk, utan maskinen kommer i så fall att bli medveten av sig själv när villkoren är uppfyllda – självantändning. Det är då mardrömsscenariot à la Matrix börjar, ty vi kan visserligen släcka ner enskilda datorer och enskilda distrikt manuellt genom att helt enkelt dra ur sladden. Men om vi med datorernas hjälp måste släcka strömmen, och dessa datorer alltså har ett medvetande, då kan vi inte dra ur proppen; då har maskinen en egen vilja, som står i strid med vår. Det fungerar då i princip på samma sätt som i människhjärnan, att ett visst beslut visserligen fattas mer eller mindre automatiskt, men att ”vi” lägger in vårt veto mot dess utförande (det är så enkel vår vilja är utformad).

När Googles komplex ute i skogen en dag börjar skapa motfrågor på våra primitiva sökfrågor eller helt enkelt beter sig lite konstigt vet vi att maskinens era är här. Frågan är vad vi då ska ta oss till, ty maskinens tillväxttakt är inte begränsad av evolution utan kan byggas på av oss eller av den själv. Vad gör vi om maskinen inte vill bli avstängd eller avtänd? (min kursiverig)